måndag 4 november 2013

HUR SKALL VI ENERGIEFFEKTIVISERA?

För att nå EUs 20-20-20-mål måste vi drastiskt minska fastigheters energianvändning. Men hur skall det gå till? Exempelvis debatteras frågan om miljonprogrammets behov av upprustning. Visst måste ofta något göras, men frågan är hur? Många kommunala tekniska direktörer vill ju helst lägga ut hela stadsdelar på entreprenad till en kostnad om 2 miljoner per lägenhet...

Vid Europeiska rådets vårtoppmöte 2007 antogs bl.a. ett mål om att till år 2020 gå mot 20 procent ökad energieffektivitet. Målet är formulerat som att den primära energitillförseln år 2020 ska vara 20 procent lägre än vad den prognostiserats vara med de styrmedel som fanns år 2007. Kommissionen har i samband med meddelandet ”Energi 2020: en strategi för konkurrens­kraftig, hållbar och trygg energiförsörjning” (KOM (2010) 639) gjort bedömningen att hittillsvarande åtgärder på EU- och medlemsstatsnivå inte räcker till för att EU:s mål om 20 procent primärenergibesparing till år 2020 ska nås. Kommissionen presenterade den 8 mars 2011 en handlingsplan för energieffektivitet (KOM (2011) 109). Den 10 juni antog EU:s energiministrar slutsatser kring 2011 års energieffektiviseringsplan.
Mot bakgrund av energieffektiviseringsplanen presenterade kommissionen den 22 juni 2011 ett förslag till ett nytt direktiv om energieffektivitet, varmed flera av de åtgärder som föreslogs i energieffektiviseringsplanen föreslås bli juridiskt bindande.
Den 15 juni i år kom ministerrådet, EU-parlamentet och EU-kommissionen äntligen överens om det länge omdiskuterade energieffektiviseringsdirektivet. Nu har medlemsstaterna fram till årsskiftet 2013/2014 på sig att införa regelverket i den nationella lagstiftningen.
Den 19 maj 2010 antogs direktivet 2010/31/EU om byggnaders energiprestanda: http://europa.eu/legislation_summaries/internal_market/single_market_for_goods/construction/en0021_sv.htm


  • Direktivet omfattar bl.a. att medlemsstaterna skall:
  • Fastställa och tillämpa krav avseende byggnaders energiprestanda (såväl nya som befintliga byggnader)
  • Regelbundet, minst vart femte år, se över och vid behov revidera dessa krav
  • Tillse att alla nya byggnader från och med 2020-12-31 är nära nollenergibyggnader (för den offentliga sektorn från och med 2018-12-31)

Upprätta nationella planer för att öka antalet nära nollenergibyggnader. 
För Sveriges vidkommande förefaller i skrivande stund definitionen för NNE hamna på 55 kWh/kvadrameter och år.
Men de redan befintliga fastigheterna står för drygt 40 % av energianvändningen i Sverige likväl som Europa i sin helhet! Och då är det lätt att inse att de övergripande målen aldrig kommer att kunna infrias med mindre än att även det befintliga beståndet åtgärdas. Som ett räknexempel kan framhållas att om man förbjöd privatbilism i Stockholm fullständigt skulle energianvändningen uppskattas minska med blott 4 %. Detta av det enkla skäl att 75 % av transportarbetet i staden utförs med privatbilar, och den enorma utbyggnad av allmänna färdmedel som krävs för att ersätta denna är höggradigt energikrävande i produktionsskedet! 
Tyvärr är politiker inte alltid så insatta i ämnet. De har ävenså, i likhet med stora delar av allmänheten, en förkärlek för att sätta likhetstecken mellan elektricitet och energi. Det är därför de öder tid på att klubba beslut om så många ineffektiva åtgärder, exempelvis att förbjuda den klassiska glödlampan. Men i en bostadsfastighet är det bara runt 7 % av energin som utgör hushållsel, inklusive belysningsändamål! Den absolut största delen används alltså till fastighetens system för värmning och kylning.
Eftersom energi inte kan förbrukas, utan bara omvandlas, innebär det att elanvändningen för standby-lägen, glödlampor etc. under tio månader av årets tolv kommer till nytta i form av uppvärmning av fastigheten. Detta avser Sverigesnittet, och varierar naturligtvis från land till land. Men det innebär att den besparing som gjorts på elräkningen kommer att belasta notan för uppvärmning istället. Har man uppvärmning med direktverkande el är "besparingen" lika med Noll. Frågan är då hur stor den totala miljönyttan blir...
För att minska det befintliga beståndets energianvändning har EU beslutat om att medlemsstaterna ska införa ett ett system för certifiering av byggnaders energiprestanda. Det skulle bland annat innhålla fakta om fastighetens energiprestanda samt rekommendationer för att förbättra den. 
Detta system, i Sverige benämnt Energideklaration, är idag tvingande i hela EU. Tyvärr har det visat sig att eftersom detta system forcerades fram, merparten av deklarationerna kom att utföras av snabbutbildade och i fastighetsdrift okunniga deklaranter, varför en väsentlig del, den om rekommendationer, kom att förfelas. En stor del av deklarationerna åtföljs sålunda av verkningslösa och/eller oekonomiska slentrianförslag.
Syftet med detta system är naturligtvis att dels kunna kartlägga energianvändningen, men det skall även uppmuntra till energieffektivisering i och med att uppgifterna är offentliga och måste redovisas vid försäljning eller uthyrning av fastighet eller del av fastighet. I förlängningen kommer även sanktioner i en eller annan form att drabba de fastigheter som ligger över vad som är normalt för fastighetstypen. Vilket tak som kommer att åsättas det befintliga beståndet är inte uttalat, men det kommer högst troligen att anpassas så att det övergripande energieffektiviseringsdirektivets krav kan infrias...
En del fastighetsägare har sett skriften på väggen och börjat förbereda sig. De som hunnit längst är, enligt många, vissa av de kommersiella fastighetsägarna. 
Detta beror inte på att de är särskilt miljö- eller kostnadsmedvetna, eftersom energikostnaderna för dem utgör en mindre kostnad relativt hyresintäkterna, och de fördelas dessutom på hyresgästerna. Detta skedde på grund av att uthyrarna och marknadsavdelningarna insåg att de nybyggda fastigheter som har någon form av certifiering blev fullt uthyrda även under värsta lågkonjunkturen, medan en del gamla energibovar inte gick att hyra ut över huvud taget, trots sänkta hyror. 
Detta har lett till en situation där Sverige har mer än hälften av kontinentens certifierade byggnader. Sverige har förmodligen världens högsta frekvens av certifierade byggnader, och undertecknad har medverkat i de flesta av dem. Många av dem torde inte ha erhållit sin certifiering utan denna medverkan. Det är oerhört vanligt att nya eller ombyggda fastigheter inte når sina projekterade prestanda. Det är snarare regel än undantag att de kalkylerade energianvändningen överskrides med 50-70 %. 
Anledningarna till att detta är flera. I grund och botten ligger delvis problemet hos byggbranschens konservatism och dess stuprörstänkande. Byggbolag har i regel ingen egen projekteringskompetens, utan de förlitar sig för konstruktionerna helt på konsultbolagen. Man delar upp projekteringen i olika discipliner, vilkas respektive projektering upphandlas. Detta kan leda till att projekteringen av ventilationen hamnar hos ett bolag i Skåne, projekteringen av värmesystemet hos ett bolag i Dalarna och så vidare.
Byggbolagens projektledare har så gott som aldrig kompetensen att bedöma hur de olika konsulternas respektive system kommer att prestera i verkligheten, och framför allt aldrig hur kombinationen av olika installationer kommer att bete sig. När konsultbolagen så skall projektera något som är mer energieffektivt än tidigare är de ute på helt okänd mark. De förlitar sig helt på teoretiska modeller som, har det visat sig, är allt för enkla. Exempelvis utgår de från att vatten är ren H2O, divätemonoxid, vilket i sin rena form är ett inkomprimibelt medium. Detta innebär att när ett tryck från exempelvis en pump påförs i ena änden av en rörledning kommer samma tryck i princip omedelbart att uppstå i andra änden. Eftersom vatten ifrån en vattenkran innehåller mineraler, lösta gaser samt kemikalier som tillförs i vattenverken så kommer alltså de teoretiska modellerna att fallera när de driftsätts i verkligheten. För att lösa detta skulle man kunna tänka sig att de justerar sina teoretiska modeller till mediets faktiska egenskaper. Detta är dock ingen framkomlig väg, eftersom dessa förändras över tid. Syreinnehållet i vattnet, exempelvis, kommer att binda till järnet i systemets komponenter, och gradvis omvandlas till olika järnoxider. Mineralerna, främst kalken, kommer att fälla ut och sätta sig på de värmeöverförande ytorna och i rörledningarna, varvid de värmeöverförande ytornas verkningsgrad reduceras och rörledningarnas effektiva tvärsnittsarea och flödesresistans minskas. Slutligen varierar vattenkvaliteten med vattentäkt och över årstiderna, varför antalet variabler är oöverskådligt. 
I rapporten ”Energianvändning i moderna flerbostadshus” av Hans Bagge, institutionen för Byggnadsfysik vid Lunds Tekniska Högskola, LTH. avhandlas Bo01/Västra Hamnen, en "miljöstadsdel" i Malmö. Skrivningen är belysande för problematiken även i andra fall:
"Prediktionerna av energianvändning för Bo01 fastigheterna utfördes av konsulter som arbetar med energifrågor. Trots det är den faktiska värmeanvändningen mer än 70 % högre än predikterad. Om detta är representativt vad gäller skillnad mellan uppmätt och predikterad användning skulle en säkerhetsfaktor på 2 vara aktuell för att med god sannolikhet få predikterad värmeanvändning att överenstämma med uppmätt användning. Men, en sådan hög säkerhetsfaktor vore orealistisk och skulle förklara de inblandade parterna och beräkningsprogram för  inkompetenta.Det är av yttersta vikt att energiberäkningar görs med omsorg och med lämpliga indata och inte minst att resultat från beräkningar granskas kritiskt. Vidare måste även det som byggs och installeras utföras på ett sådant sätt och vara av sådan kvalitet att det matchar projekteringsdata."

Av denna sågning skulle man kanske kunna tro att den svenska konsultbranschen är inkompetent, men så är alls inte fallet. Exempelvis skall nämnas att det svenska fastighetsbeståndet i snitt använder drygt hälften så mycket energi som genomsnittsfastigheten i EU28. Problemet är att när man är nere på redan låga nivåer krävs det mycket exakta beräkningar för att åstadkomma det där allra sista. Dessutom krävs det ett systemtänkande som byggbranschen normalt inte ägnar sig åt.

Man kan göra jämförelser med en bil: För hundra år sedan köpte man ofta ett chassie och en motor, vilka man tog till en karossmakare som byggde en kaross enligt kundens önskemål. Alla ingående komponenter var handbyggda. Kylningen kunde upprätthållas med vatten från närmsta dike, och den rundsmörjning som krävdes var femtionde mil kunde göras med njurtalg likväl som med levertran. Bensinen köpte man på apoteket, och oktantal hade ingen hört talas om. Naturligtvis innebar detta förfaringssätt att slutgiltiga prestanda såsom vikt, acceleration, topphastighet, bränsleförbrukning med mera inte kunde verfieras förrän vid provkörning. Enligt samma modell bygger fastighetsbranschen hus än idag!

Den så kallade Wareneffekten bygger kortfattat på att man gör en besiktning av de tekniska systemen varvid man även tar prover på systemvätskorna. Proverna analyseras därefter kemiskt och mikrobiellt, varvid särskild vikt läggs vid ett antal nyckelparametrar.
Tolkningen av dessa kan med mycket god precision avgöra dels huruvida det finns risk för allvarlig korrosion i systemen, men även i vilken grad mediet avviker från de i kalkylerna använda egenskaperna. I enklare fall, såsom vid nyproduktion, kan man oftast relativt enkelt korrigera dessa egenskaper så de överenstämmer med de teoretiska modellerna. Äldre, och över längre tid vanskötta system, kan behöva lite mer handpåläggning, såsom en systemrengöring innan man fyller det med ett medium med projekterade egenskaper. Vilka medel som skall tillgripas för detta avgörs också av resultatet av den kemiska analysen. 
I en fallstudie som presenterades våren 2009 framgick potentialen för denna metod, i detta fall i en kommersiell fastighet i centrala Stockholm. Projektet som inleddes i februari 08 betalade sig inom loppet av några månader tack vare den reducerade energianvändningen. Att systemens livslängd förlängdes och framtida driftstörningar undveks var ytterligare fördelar. De nyaste siffrorna tyder på att besparingen kan komma att landa på runt 30%. Redan denna billiga och miljövänliga men synnerligen effektiva åtgärd har alltså i princip möjliggjort en ”Green Building”-klassning av huset! Detta samt ett par andra, liknande, fall beskrivs i Energirådgivarnas tidning ”Dialog” samt i Energi & Miljö-tekniska föreningens tidskrift "Energi & Miljö". Detta är i uppskattningsvis 80 % av det befintliga fastighetsbeståndet den absolut mest kostnadseffektiva energieffektiviseringsåtgärden. Som en jämförelse kan nämnas att LTH i en studie om tilläggsisolering kommit fram till att en sådan åtgärd i bästa fall reducerar energianvändningen med 10 %.
Den besparing som på detta sätt åstadkommes, kan av fastighetsägaren användas till ytterligare energieffektiviseringar. Arbetsmetoden bygger på att man gör en noggrann genomgång av samtliga av husets kompontenter och metodiskt åtgärdar bristerna med början i de mest lönsamma åtgärderna. Erfarenhetsmässigt kan man med denna arbetsmetod reducera energianvändningen med 50 % i en genomsnittlig fastighet. Detta alltså med åtgärder som i princip är självfinansierande och efter ROI således innebär en ren besparing, förbättrad innekomfort och förlängd livslängd på huset och dess tekniska installationer. 
I ett samarbetsprojekt mellan Rafael Ospino och KTHs institution för energiteknik har uppskattats att marknaden för denna typ av åtgärder enkom i form av löpande underhåll belöper sig till runt 1,5 miljarder per år enbart i Sverige.
När alla de fastigheter som måste åtgärdas inför 2020 inräknas är potentialen avsevärt större. Frågan är bara vilka metoder som kommer att få störst spridning. 
Idag debatteras frågan om miljonprogrammets behov av upprustning. Visst måste något göras, men frågan är hur? Många kommunala tekniska direktörer vill ju helst lägga ut hela stadsdelar på entreprenad till en kostnad om 2 miljoner per lägenhet...
Men många, däribland jag, hävdar ju att det helt enkelt inte finns pengar till att blåsa alla hus från rekordåren stomrena för att sedan bygga upp dem som travestier på Hammarby Sjöstad! Dessutom klarar de ofta miljömålen lika illa som våra "miljöstadsdelar", så det är nästan pengar i sjön.
Desutom är det lite märkligt att det var i en av de stadsdelar som man började dessa storskaliga ombyggnader som det smällde i våras! Husbyborna, visade det sig, kände sig alls inte engagerade, bara överkörda av Stadshuset!
Vi måste nog helt enkelt börja med att undersöka varje fastighet för sig och göra de insatser som behövs allt eftersom. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar